Nu har det gått några dagar sedan min,din, våran älskade William lämnades oss. Jag skriver nog bara rakt av det som jag får fram just nu jag hoppas det kan hjälpa en del som sörjer för jag känner själv att det kommer vara/är en tung om inte tyngsta period i mitt och mångas liv. William var en social kille på något sätt väldigt charmig som man kunde placera in var som helst eller han passade in här och där. Hos vuxna, barn, kompisar. Willes bemötande till människor var kärleksfullt så kändes det för mig iaf. Det var hans omtanke som vän som gjorde honom till en så bra vän. Han ringde ofta, javisst var han ganska nyfiken av sig också men han var en person som ville ha koll på läget. "Ring om du far dit", "jag skulle också kunna hänga med", "kom hit på kaffe först så ser vi sen". William gav lite mer kärlek till den vän som behövde det lite mer vid den tidpunkten. Jag har aldrig varit så här svag känslomässigt men ändå sån förbannad energi i kroppen, trots att jag sover dåligt . Alla sörjer olika och för vissa tar det längre tid än för andra och just nu förknippas William givetvis med sorg och tårfyllda ögon och det är ju fan inte lätt det här. Vi ska ta farväl av dig på det finaste och vackraste sätt och alla dina nära kommer besöka dig ofta var så säker. Jag tror även att när man bearbetat detta en längre tid kommer att känna glädje när man tilltalar ditt namn och förknippa dig med den glädjespridare du verkligen var. Jag kommer sakna dig och att aldrig mer få höra din röst känns tomt. Laget kommer sakna ditt vrål efter vunna matcher då lagkaptenen Wille alltid skrek "har vi vunnit"(x3) därmed spelarna svarade Ja!(x3). Nu ska jag bearbeta sorgen, kommer tillbaka när jag känner mig nog stark igen. /M.M